Jag blev ofrivilligt singel i höstas.. Vilket egentligen var jävligt tur. Han var ingenting för mig och.. Ja det behöver inte yttras något mer om det. I alla fall så bestämde jag mig för att åka till värmland, till en, ja pojke där när J var och jobbade borta. (Ja han bodde fortfarande hos mig då). Han vet inte ens om att jag åkte. Jag visste det inte då, men vart väldigt förtjust i denna värmlänning. Vi sågs någon gång till, minns inte hur många gånger. Men jag bestämde mig för att vara ärlig emot honom och säga att jag vart mer intresserad än jag menat.. Där och då trodde jag det inte skulle bli något mera. Vi pratade inte på ett tag. Sen började vi prata igen och ja, han flörtade med mig så jag vart irriterad på honom och sa åt honom att han fick fan ta och bestämma sig. Han bad om ursäkt. Dröjde någon dag till.. På hans födelsedag skrev jag Grattis till honom. Efter det började vi prata igen och han bjöd över mig den helgen. Förvånande nog så åkte jag dit. Jag hade en jätte trevlig helg. Förvånande nog så pratade vi vidare. Jag glömde visst min ring och armband där. Jag vart fruktansvärt osäker på situationen och bad honom skicka det till mig. Dagen efter pratade vi igen och redde ut allting. Jag åkte sedan dit igen. Någonting hände där.. Jag kan inte riktigt förklara vad. Men jag åkte ganska snart dit igen.. Nästa gång jag hade ledig helg så åkte jag dit igen. (Jag vet, han borde också åka till mig. Men det är lite krångligare för honom) Vi har pratat jätte mycket och han varken ignorerar mig eller struntar i mig. Och nu är jag här. Vaken och funderar lite. Funderar över livet och vart det kan ta mig. Jag är lite orolig över om detta verkligen är sant, lite rädd att tro att det är sant...Samtidigt så känner jag en sån ro i kroppen över någon som faktiskt inte ignorerar mina tankar, mina tvivel, utan däremot faktiskt lugnar mig och pratar med mig. Alla runtomkring mig däremot gör mig osäker och får mig att tvivla. Jag försöker gå på min magkänsla men jag är också en orolig själ som frågar alla runtomkring mig. Men han verkar ta det med sådan ro och svarar mig och lugnar mig på ett sätt som jag aldrig varit med om. Jag börjar tro att han är allvarlig. Men jag är livrädd för att tro det för så fort jag tror på lycka så brukar den ryckas ifrån mig.. Så jag kanske letar fel också. Letar efter något som gör att jag kan säga tack och hej!
Det är skönt att observera vad man gör och inte gör faktiskt och lite lugn har jag fått i hjärnan inatt iaf.
Nu ska jag sova. Gonatt!
0 kommentar(er)
