Jag googlar och läser ganska mycket om hur man ska ta hand om barn, det finns otroligt mycket tips och trix faktiskt. Och de finns mycket om vad barn ska kunna och inte kunna faktiskt. Men det stör mig lite. För det skapar en viss oro också för att barnet inte kan sakerna redan. Sen finns det inte så mycket om tvillingar. Det mesta är baserat på ett barn. Eller allt skulle Jag vilja säga är baserat på ett barn. Jag som dessutom har ett barn som är framåt och ett som verkligen absolut inte vill ligga på mage funderar ju vad som är ok och inte, sen har vi träffat sjukgymnast som säger att hon måste ligga på mage. (Nu var detta innan operationen) Men alltså skriket hon gjorde när hon hamna på magen skulle göra att vilken förälder som helst vände tillbaka henne på rygg igen. Nu vet vi ju att de kanske har gjort ont att ligga på mage också, kanske varit obehagligt och sond slangen kanske inte hjälpte till så mycket. Men dem ständiga frågan är ju, räcker man till? Alltså jag tvivlar på att jag gör rätt hela dagarna. Men något rätt måste jag ju göra eftersom dom sover bra på nätterna, eller jag vet inte. Jag har ju gjort det mesta själv och känner lite att de hade varit skönt att träffa någon annan med barn ibland så man kan få lite tips och knep. Nu följer jag tvillingmammor på Instagram och får en del knep därifrån men ibland känner jag att jag kanske borde ha börjat med vissa saker tidigare än jag gjort. Men samtidigt så har det varit så jäkla mycket med Lilly så jag har knappt vetat ut eller in. Samtidigt finns det ingen handbok för hur man gör och vad man gör och inte ska göra. Förstår mycket varför. Men varför kan man inte göra en bok med alla tips som alla föräldrar får när man får barn. (Kanske man gjort, vad vet jag) men jag känner mig lite lost och kommer inte framåt. Försöker tänka utanför boxen men är så svårt. Försöker hänga med i svängarna också.
Samtidigt känner jag att fy fan vad bra jag är som klarat så mycket själv utan så mycket stöd och hjälp ifrån just någon egentligen. Men blir också ledsen när man inte verkar förstå så mycket hur jobbigt vi har det. Det sliter på oss och jag känner att jag får knappt berätta hur JAG känner mitt i allt. Visst man ska fokusera på det positiva. Absolut. Men jag måste väl få känna ibland också.
0 kommentar(er)
