Den 5e januari hade jag ett inbokat besök med rutinultraljud i v 28 eftersom jag väntade tvillingar + besök hos läkare tror också det var rutin. Det gjordes en ctg på bebisarna och allt såg fint ut enligt ultraljudet. Men ctgn registrerade inga rörelser på bebisarna tydligen och sist men inte minst så kollades blodtrycket som var ovanligt högt. Doktorn avrådde mig från att åka hem och ville lägga in mig på avd 14. Jag bröt i stort sett ihop. Insåg ju att jag skulle bli inlagd själv. Nästa gång blodtrycket kollades hade det stigit mer så jag vart inlagd på förlossningen istället. Där lyckades man få ner trycket till normalt och sen sprang det återigen iväg och vart onormalt högt! Jag hade sprängande huvudvärk och jag fick medicin direkt in i blodet. En doktor kommer in och berättar att jag skulle få medicin och jag blir förvirrad och säger men jag har ju nyss fått medicin. Får till svar att jag ska få en annan medicin som utvecklar lungorna på bebisarna. Jag förstår ju genast vart detta tar vägen så jag ber doktorn där att ringa efter Fredrik om de skulle bli något. Doktorn fattar inte vad jag menar och undrar om jag är sur på honom. Vad trodde han egentligen? Sen lämnar han mig och då totalt bryter ju jag ihop. För jag förstår ju att dom kanske var tvungna att komma ut den kvällen och Fredrik inte var med mig. Barnmorskan kommer in och hittar mig upprörd och gråtandes i panik. Lyckas få ur mig varför och hon säger bara åt mig att ring din pojkvän. Klart han ska vara här. När Fredrik väl kommit så kände jag mig mycket lugnare. Vi fick byta rum också och fick mig uppkopplad på någon maskin som kollade blodtrycket var 5e minut och blodtrycket sjönk och låg fint. Sen kommer dom och berättar att jag måste åka till Uppsala ifall bebisarna måste komma ut. Jag ställde kravet att jag åker inte om inte Fredrik får följa med. Han fick följa med. Men tar min bil efter oss. Vi åkte då ambulans tillbUppsala och det kan jag säga gick fort. Mitt blodtryck var också farligt högt under resan. Barnmorskan som åkte med var toppen, lugn och beskedlig och jag minns en gång när mitt blodtryck låg farligt högt, då lutar hon sig fram lugnt och försiktigt och berättar vad trycket ligger på. Men la sig ok när vi väl var i Uppsala. Men när vi kom in så verkade det som att ingen hade koll på att vi skulle komma. Det kom folk från alla olika hörn och kanter. Någon doktor som slet i mig först och ställde frågor och ville att jag skulle göra saker. Jag hade ont i kroppen och ville bara vara ifred. Ingen lyssnade speciellt mycket. Till slut kom Fredrik också. Efter ett tag lät dom oss sova (förmodligen för att jag vart irriterad) och blodtrycket såg bättre ut. Efter någon dag vart vi flyttade till bb. Jag vart lite orolig för jag har inte känt några sparkar i magen just den dagen. Det satte ju igång en del och man kollade med ctg maskin igen på bebisarna. Det såg inge bra ut så de var ultraljud fram och tillbaka. Sen ctg igen osv.. Träffade otroligt mycket folk måste jag säga. Allt är lite rörigt också. Men efter sista ultraljudet så kändes det ganska ok iaf att nu var det bestämt att nu kommer dom ut. Jag var lite små orolig ändå men kände att de var skönt att vi fick besked. Någon timme innan så emblade man mina handleder för att kunna sätta någon infart som man kunde se mitt blodtryck direkt. Jag fick magnesium dropp som gjorde mig otroligt varm och lite susig i kolan. Det var sagt att kl 0200 skulle man börja med operationen. Väl inne i operationssalen så var allt väldigt rörigt. Den här infarten man skulle sätta i handleden gick sådär att sätta, första sprack så man fick testa i den andra handleden och då använde dom sig av ultraljud för att se vart den var. Det var mycket folk, jag var naken. Frös något fruktansvärt. Var en uska med mig som försökte hänga på något skynke för att jag inte skulle frysa så. Fredrik var med hela tiden men minns knappt hans närvaro. När dom väl såg mitt blodtryck så var det så pass högt att dom inte vågade starta operationen. En van läkare började prata med mig och fick ner trycket. Dom andra verkade mest yra runt och inte veta vad dom skulle göra. Ryggmärgsbedövningen skulle sättas och jag minns hur doktorn prata bakom ryggen på mig att det inte gick så super bra och mitt blodtryck steg väl upp i skyarna igen. Kände knappt att bedövningen kom in vad jag minns. Var mest obehagligt.. Jag var då bedövad från typ brösten och neråt och kateter satte dom men minns inte när den sattes. Eller om det ens sattes. I alla fall så kom läkaren in som skulle förlösa tjejerna. Jag kände hur dom la snittet men det gjorde inte ont. Hör hur dom pratar om att ta ut Ellen först men Lilly låg visst först, så 0238 kom Lilly och strax därefter kom Ellen 0239. Fredrik försvann redan iväg med Lilly så jag var själv kvar. Minns att jag råkade titta upp i lampan och såg då hur min mage låg där öppnad.. Nu är det lite suddigt. Men känner hur dom skjuter fast aggraffer i magen och sen skickas jag runt i sängen till någon form av uppvak. Var mycket korridorer i någon ny byggnad i Uppsala.
0 kommentar(er)
