Jag kände mig mycket lättare i själen när jag började läsa den artikeln och började också förstå vad jag gör mot mig själv. Men egentligen är det inte så konstigt heller att jag gjort så hela mitt liv. Jag minns när mamma och pappa gjorde slut, jag vet varför och allting men kanske innerst inne så har jag skyllt hela det bråket på mig, att det var mitt fel. Fast jag vet att så är inte fallet. Jag ska nog försöka gå till en psykolog och prata om såna här saker. För det har hänt mycket i mitt liv som jag tror är mitt fel, eller jag har blivit beskylld för att ha gjort och därav tagit på mig det. Skyllt på mig själv trots att det inte varit mitt fel.
Jag har nästan bränt ut mig själv genom att intala mig själv vilken dålig människa jag är.
Min pojkvän Janis har hjälpt mig att inse väldigt mycket om mig själv senaste året och det är väldigt överväldigande samtidigt som jag älskar honom för det så skrämmer det mig och i samma veva så är han inte rädd för någonting och jag hinner inte med att tänka. Det pågår miljoner tankegångar i min hjärna och så plusar han på miljoner med tankar på det så jag vet inte vad jag ska göra ibland. Jag är fruktansvärt hjärntrött nu för tiden och här kanske jag har förklaringen.