Hade jag vetat det jag vet idag så hade jag gjort abort. Jag har totalt tappat bort mig själv i allt det här. Jag inser också att jag är fruktansvärt stark som klarat detta utan så särskilt mycket stöd ifrån mina delar av familjen, eller så många alls. Det finns några guldkorn där ute som betyder mycket. Så synd bara att jag flyttat. Jag vet inte om jag vill ha flera barn. För jag vägrar utsätta något mer barn för detta. Jag blir också så ledsen att det verkar så "enkelt" för andra att få barn, dels föda normalt, dels ha en normal första start. Min start har varit långt ifrån enkel. Dessutom en massa människor som har något att tycka om hur jag mår och inte mår, som tycker något om hur vi lägger upp detta. Jag är väldigt känslig och tar åt mig utav allt. Jag vet inte hur det vart såhär. Jag tvivlar nå fruktansvärt på mig själv och min förmåga. Men andra runt om mig tvivlar ju också på mig och vad jag kan. Jag får aldrig någonsin höra att jag gör något bra. Jag har också många tankar om hur dålig jag är, att jag borde inte finnas, att jag aldrig gör något bra, eller att jag aldrig duger. För det är också det enda jag hör. Jag försöker slå bort såna tankar men det är svårt.
0 kommentar(er)
