Det är så konstigt att vi fortfarande i "modern tid" knappt kan prata om mens som en normal sak. Skäms vi fortfarande? Jag tycker det är så konstigt, en sådan normal sak som varenda kvinna har och dessutom har så att vi kan få barn. Men det verkar totalt förbjudet att prata om "sin mens".
Jag har nu sen ja är det oktober.. Eller tidigare haft rödblandade flytningar och sen blödningar. Med kanske 1-2 veckors uppehåll. Det har varit varit sjukt. Tänkte inte första veckorna på det, men sen fortsatte det och började såklart fundera om det var något fel. Googlade såklart. Men fick knappt fram något om det mer än typ cancer. Så jag kontaktade min vc. Som inte kunde hitta något fel och konstatera att jag hade en blödning ja, allt såg normalt ut för övrigt. Togs lite prover och man kollade blodvärdet. Man hittar inget fel så jag får en remiss till en privat mottagning.
Får där träffa en gynekolog som konstaterar ganska fort att slemhinnan som ska se till att man blöder ut allting och får "mens" så att säga hade inte gjort sitt jobb. Så efter en kur hormoner så har jag då nu min mens. Och jag känner ju själv hur jobbigt det är att prata om detta då min allra första upplevelse av "menstruation" var en ganska vidrig upplevelse. Jag tänker inte på det dagligen, absolut inte och hade nästan glömt bort skolresan i 5 eller 6an. Minns inte riktigt vilken klass men jag vet att jag var 11 år och det var vår.
Det var hemskt att hela min klass skulle se första gången jag hade mens. Vi var till Stockholm på skolresa, var på skansen, cosmonova och gröna lund. Efter vi varit och sett en film på cosmonova om bergsklättring, påväg ut så känner jag att jag är blöt om benen, hela vägen ner till knäna. Då föräldrarna upptäcker vad det är för något och är otroligt gulliga och hjälpsamma så får jag massor av hjälp inne på en allmän toalett. Som tur var hade min morbror som var med på resan extra shorts som jag kunde låna och jag fick en binda utav någon. Jag har inte tänkt så mycket på denna upplevelsen. Men såklart otroligt kränkande emot mig själv och väldigt plågsam och min integritet är ganska kränkt, 11 år gammal. Kanske t.om skulle kunna räknas till post traumatisk stress. Efter den dagen hjälpte min morbror mig så jag fick börja med cyklo-f. Jag hade sen min första mens i 31 dagar. Min mamma brydde sig inte särskilt mycket om att hjälpa mig med detta. När jag var 13 år försökte jag börja med mini-piller eller någon sorts preventivmedel för att mensen skulle lugna ner sig men fick oftast dubbelt upp och värre än innan.
Iallafall så har jag då mens nu och det är som att jag inte blödit sen i oktober. Kan knappt resa mig utan att det forsar trots menskopp som nyligen är bytt och rengjord. Har fått satt i binda också. Och jag förstår bara inte varför vi skäms så mycket över något som är sååå normalt för var enda kvinna..
0 kommentar(er)
